tisdag 18 december 2012

Connecticut i tårar

Då har det hänt ännu en gång. Denna gången av en 20årig kille på en skola i connecticut.
föräldrar, morföräldrar, syskon, släkt, vänner, bekanta, lärare är just nu inte främlingar för varandra, utan sammansvetsat nära då det är vid sorg och chock som man är varandra som allra närmast. man blir ett, man har sett samma sak, upplevt olika fast lika känslor.
USAs vapenlag har återigen varit en del av en skolmassaker som kostat 29 människors liv, varav 22barn. Jag vet inte hur många gånger jag diskuterat denna fråga med människor. Men det är många. Jag vet inte hur många insändare jag skrivit om ungdomars mående i dagens samhälle.
Men det är många.

det finns så mycket man kan göra för dessa ungdomar, inte bara på samhälls nivå, utan på grupp och individnivå, och det startar med föräldrarna och människorna runt om.
Det är fortfarande oklart om orsaken till dådet och svaret kommer förmodligen komma senare efter en större utredning som pågår i detta nu. Det måste börja med människorna runt omkring, att visa vad som är rätt och fel och att visa att även om vapenlagen är kass och att vapen är lättåtkomliga, är det fortfarande ingen anledning att använda sig av dem. Att det finns andra sätt att ta ut sina frustrationer och ilska.

Att ta människor på största allvar även fast människor kan känna att "åh den säger ju bara att den mår dåligt för att få uppmärksamhet" Ja, på gott och ont är det så, att få uppmärksamhet för att den på något sätt mår dåligt ja. Helt korrekt, man behöver inte vara utbildad för att förstå en sådan sak.
Tar vi alla på allvar även om människan kanske inte mår dåligt så kan vi nå mycket längre. Att ha respekt inför varandra och lyssna på varandra. Människan är alldeles för rädd för det mentala tillståndet hos människor  och för konflikträdda för att stå upp för oss själva och kämpa för andra människor. Vi ger ut signaler om att det är fel att må dåligt och därigenom får fler att må dåligt för att vi undantrycker våra och deras känslor. Vi ignorerar att de finns, och ja, vad får vi dem att känna och vad blir konsekvensen då?
Inte ett resultat vi vill uppnå...

Rocketscience? Don't think so...

Att försöka tysta ner för att leva i en drömvärld är att förneka verkligheten, att ta tag i verkligheten är att sträva efter ett förverkligande av den drömvärld vi önskar oss.

Staten, Skolan, Psykiatrian, Soc, Polisen m.fl MÅSTE ta människor på ett större allvar och faktiskt satsa mer på människor som mår dåligt. Ett besök hos kuratorn en gång i veckan för alla elever redan från mellanstadiet och högstadiet skulle inte vara en dum idé, eller? Trycker du bara på rätt knappar kommer även den mest inmurade kalla isen att brytas sönder.

En annan sak är att använda de resurser som finns och inte undantrycka och förneka dessa människor. Då pratar jag inte bara om psykiatri och annat officiellt utan människor som själva mått dåligt, jobbat hårt för att kämpa ifrån det dåliga. Använda människor som varit där. OCh det är inte bara i föreläsningsform i skolor utan även bland personal. Människor som varit i situationer tillsammans med utbildad personal som blivit utbildade av både människor som varit där men även personer som jobbat under en längre tid med detta med uppdaterad information om samhällets utveckling är en Optimal kombination med ett hållbart resultatrikt arbete.

Framför allt måste familjerna jobba hårdare med sina moraler och sätt att vara och att våga sätta ner foten och jobba på sina meningar.

Tänkvärt...

Dessa är bara några av mina åsikter och jag skulle kunna skriva i timmar.
Men det skulle Ni inte orka läsa ;P



Ta hand om er och varandra

Xoxo
Your WritingCh

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar